"sjuk"
det är ett faktum. jag är sjuk. tokförkyld och snorig och trettioåtta graders feber. och blek och ful med röd näsa. jag ligger i soffan med tre tröjor och raggsockor och känner mig eländigast i hela världen. och tycker synd om mig själv. det är synd om mig, fattar ni det? sjukt synd.
och jag kan inte ens njuta av det som är så bra med att vara sjuk. det är ingen hemma som går och handlar mörk choklad, vindruvor och cola light till mig. ingen som pussar mig på håret när jag snorar ner hans tröja. ingen som känner mig på pannan och säger "oj, vad du är varm, du måste nog vara hemma imorgon". och ingen som bär mig till sängen när jag somnat framför hockeyn. sådär som det brukar vara när jag är sjuk och gnällig.
nä. det enda jag får är ett telefonsamtal med min "älskade":
jag: jag är så sjuk. host host host. hör du hur sjuk jag är?
han: sluta. du är ju bara lite snorig.
jag: nej alltså, jag har hög feber och kan nästan inte andas.
han: oj oj oj då. stackars dig. nu tänker du vara hemma och kolla på vänner-boxen och äta godis hela dagen imorgon.
jag: jamen, jag är faktiskt sjuk på riktigt. tänk om jag dör på vägen till skolan.
han: ja, och då kommer jag ångra att jag inte var hemma och tog hand om dig. bla bla bla, skärp dig. vad är det du inte vill gå på imorgon? har du nån skittråkig föreläsning?
jag: nej, eller ja, men det är inte därför! jag är ju skitsjuk! nu vill inte jag prata med dig mer.
han: det vill du visst. du kommer inte lägga på.
jävlar. han känner mig alldeles för bra. men nog fan kunde han väl i alla fall låtsas tycka lite synd om mig, eller? och nej, jag la självklart inte på. och ja, jag fejkade febern. men ändå.
