ja
jag tänker för mycket.
snurra mig runt runt
jag är:
odisciplinerad
omotiverad
oansvarig
valfritt bra ord med ett o framför
jag borde:
läsa böcker
läsa artiklar
räkna
sammanfatta
träna
jag:
äter chokladbollar
tittar på landskamp
saknar min sambo
har tentaångest light
gör vad som helst för att slippa öppna en bok
ja. och så är jag så jävla förbannad och irriterad. jag avskyr - AVSKYR - folk som utnyttjar sina kompisar. som bara tänker på sig själva och sin spegelbild. jag tänker inte dra i några av mina trådar, när du är elak och alldeles för bra på att skylla ifrån dig. och det värsta är att vi knappt ens är kompisar. jag tycker fan inte ens om dig. du är inte trevlig och jag borde inte bry mig om dig ett enda dugg. men jag har ett okontrollerat behov av att göra folk till lags. och jag hatar det. nästan lika mycket som att tentaplugga.
och så är jag ensam. aldrig så ensam som efter en fantastisk helg med honom. jag har legat på en filt i hans knä större delen av helgen, pratat om livet och saknad och glädje och bröllop och framtiden. vi älskar att prata om framtiden. framtiden som i semestern om nån månad, framtiden som i vår resa till hösten, framtiden som i leva lyckliga i alla våra dagar. vi pratar om vad vi vill ha, hur vi vill ha det, var vi vill ha det men inte när vi vill ha det. vi pratar om bröllopsklänningar och recessiva drag och trädgårdsland. om midsommarfirande och em i fotboll och kvällar på stranden. fy vad jag längtar. jag längtar tills jag slipper dela honom med hans jobb. jag tycker vi delar ganska orättvist som det är nu.
det kan verka som om han är allt jag bryr mig om. det är han inte. men han är mitt liv. jag älskar så mycket att jag vill att han ska vara med hela tiden. jag vill uppleva allt med honom. jag vill kunna berätta när jag tror att jag kommit på nån revolutionerande, filosofisk teori, som han kan skratta åt. skratta och lyfta upp mig och snurra mig runt runt. och se mig i ögonen och vidare rakt in i min själ. för det är han den enda som kan.
odisciplinerad
omotiverad
oansvarig
valfritt bra ord med ett o framför
jag borde:
läsa böcker
läsa artiklar
räkna
sammanfatta
träna
jag:
äter chokladbollar
tittar på landskamp
saknar min sambo
har tentaångest light
gör vad som helst för att slippa öppna en bok
ja. och så är jag så jävla förbannad och irriterad. jag avskyr - AVSKYR - folk som utnyttjar sina kompisar. som bara tänker på sig själva och sin spegelbild. jag tänker inte dra i några av mina trådar, när du är elak och alldeles för bra på att skylla ifrån dig. och det värsta är att vi knappt ens är kompisar. jag tycker fan inte ens om dig. du är inte trevlig och jag borde inte bry mig om dig ett enda dugg. men jag har ett okontrollerat behov av att göra folk till lags. och jag hatar det. nästan lika mycket som att tentaplugga.
och så är jag ensam. aldrig så ensam som efter en fantastisk helg med honom. jag har legat på en filt i hans knä större delen av helgen, pratat om livet och saknad och glädje och bröllop och framtiden. vi älskar att prata om framtiden. framtiden som i semestern om nån månad, framtiden som i vår resa till hösten, framtiden som i leva lyckliga i alla våra dagar. vi pratar om vad vi vill ha, hur vi vill ha det, var vi vill ha det men inte när vi vill ha det. vi pratar om bröllopsklänningar och recessiva drag och trädgårdsland. om midsommarfirande och em i fotboll och kvällar på stranden. fy vad jag längtar. jag längtar tills jag slipper dela honom med hans jobb. jag tycker vi delar ganska orättvist som det är nu.
det kan verka som om han är allt jag bryr mig om. det är han inte. men han är mitt liv. jag älskar så mycket att jag vill att han ska vara med hela tiden. jag vill uppleva allt med honom. jag vill kunna berätta när jag tror att jag kommit på nån revolutionerande, filosofisk teori, som han kan skratta åt. skratta och lyfta upp mig och snurra mig runt runt. och se mig i ögonen och vidare rakt in i min själ. för det är han den enda som kan.
back on the särbo track
den här gången känns det faktiskt mycket bättre. jag börjar tro på alla människor som inte bryr sig som säger att man vänjer sig. för det gör man faktiskt. man vänjer sig vid en timme skype på kvällen och puss godnatt jag älskar dig också. för jag vet ju att han kommer hem och gör min värld sådär löjligt rosa snart igen. fantastiskt.
helgen var också fantastisk. så jävla jävla grym. när jag kom hem från jobbet runt nio i fredags kväll stod världens godaste potatisgratäng och entrecôte på bordet, ljusen var tända och vinet uppkorkat. jag åt ungefär ett kilo mat, drack rödvin en masse och däckade utan att ens ha fått ligga. då är man trött, mina vänner. dock fick jag gå upp för att jobba på lördag morgon, men tillsammans med kul folk blir till och med en stressig helg på jobbet bra. lördag kväll var vi ute på något så vidrigt som en pardejt. inte ens en parmiddag, utan vi gick endast ut och drack öl med ett annat par utan ens en middag som anledning. riktigt vidrigt, om det inte vore så att de är våra bästa vänner på varsitt håll. jag kan få lite ångest just bara av att vara ute sådär. det hela blir liksom lite krystat, när alla fyra egentligen bara vill gå hem och ligga. även här på varsitt håll, måste jag poängtera. det är lite vidrigt faktiskt, hur bra vänner vi än är. jag erkänner.
och förresten, jag drack inte öl. det finns faktiskt en ganska kul historia runt det där med öldrickandet. under en period i mitt liv levde jag på annan ort, och inte vilken annan ort som helst, utan en annan ort där öl var ett ganska vedertaget fenomen. där och då lärde jag mig att tycka om det, och drack det varje dag i, låt säga, tre månader. varvat med sprit, i och för sig. det var en fantastisk period i mitt liv, det måste sägas, men det där öldrickandet fick såklart konsekvenser. jag såg ut som en boll. mina ansiktsdrag fanns inte och den där mysmagen ni fick höra om i cola light-inlägget, den var just inte så mysig längre. jag var tjock. det säger till och med mina bästa vänner, som borde fjäska betydligt mer än så och säga "nej men du, inte var det så farligt. lite rund om kinderna kanske, men inte tjock inte". nä. de gav mig hela sanningen och det är jag ganska glad för idag. idag dricker jag nämligen aldrig öl. aldrig. en klunk av sambons framför tipslördag, möjligtvis. men nu är jag otjock och fin igen, och dricker alltid bara vin. det får ju andra konsekvenser i och för sig, till exempel betydligt längre och intensivare baksmälla. och så blir jag fyllekåt utav bara fan. men inte tjock, inte.
åter till helgens bravader. även söndag morgon var jag tvungen att gå upp alldeles för tidigt för den alkoholhalt jag hade i blodet, och jobba. eftersom man inte får tugga tuggummi på mitt prettojobb, så fick min kära kollega lukta på mig sisådär var tionde minut och berätta om jag luktade vin. då fick jag ta en läkerol, för att inte skrämma bort kunderna. jag konsumerade två askar (de hade extrapris på pressbyrån) och läste efteråt bak på förpackningen följande: "överdriven konsumtion kan ha laxerande effekt". tackar. på kvällen satt jag uppkrupen i knät på den jag älskar och såg på sporten och andra meningslösa program. det var magiskt.
men nu är jag tillbaks, back on the särbo track, och borde börja plugga. sådär har jag tänkt i ett par tre veckor nu, men aldrig tagit tag i det. nu är det andra bullar. den här gången har jag tagit fram boken. den ligger bredvid mig här i dubbelsängen och ser tung ut. men jag tänker inte öppna den. men är det inte ett jäkligt stort steg framåt, att bara ha tagit med mig boken och kanske haft ambitionen att läsa den? det tycker jag. imorgon kanske jag kan läsa förordet också. godnatt.
helgen var också fantastisk. så jävla jävla grym. när jag kom hem från jobbet runt nio i fredags kväll stod världens godaste potatisgratäng och entrecôte på bordet, ljusen var tända och vinet uppkorkat. jag åt ungefär ett kilo mat, drack rödvin en masse och däckade utan att ens ha fått ligga. då är man trött, mina vänner. dock fick jag gå upp för att jobba på lördag morgon, men tillsammans med kul folk blir till och med en stressig helg på jobbet bra. lördag kväll var vi ute på något så vidrigt som en pardejt. inte ens en parmiddag, utan vi gick endast ut och drack öl med ett annat par utan ens en middag som anledning. riktigt vidrigt, om det inte vore så att de är våra bästa vänner på varsitt håll. jag kan få lite ångest just bara av att vara ute sådär. det hela blir liksom lite krystat, när alla fyra egentligen bara vill gå hem och ligga. även här på varsitt håll, måste jag poängtera. det är lite vidrigt faktiskt, hur bra vänner vi än är. jag erkänner.
och förresten, jag drack inte öl. det finns faktiskt en ganska kul historia runt det där med öldrickandet. under en period i mitt liv levde jag på annan ort, och inte vilken annan ort som helst, utan en annan ort där öl var ett ganska vedertaget fenomen. där och då lärde jag mig att tycka om det, och drack det varje dag i, låt säga, tre månader. varvat med sprit, i och för sig. det var en fantastisk period i mitt liv, det måste sägas, men det där öldrickandet fick såklart konsekvenser. jag såg ut som en boll. mina ansiktsdrag fanns inte och den där mysmagen ni fick höra om i cola light-inlägget, den var just inte så mysig längre. jag var tjock. det säger till och med mina bästa vänner, som borde fjäska betydligt mer än så och säga "nej men du, inte var det så farligt. lite rund om kinderna kanske, men inte tjock inte". nä. de gav mig hela sanningen och det är jag ganska glad för idag. idag dricker jag nämligen aldrig öl. aldrig. en klunk av sambons framför tipslördag, möjligtvis. men nu är jag otjock och fin igen, och dricker alltid bara vin. det får ju andra konsekvenser i och för sig, till exempel betydligt längre och intensivare baksmälla. och så blir jag fyllekåt utav bara fan. men inte tjock, inte.
åter till helgens bravader. även söndag morgon var jag tvungen att gå upp alldeles för tidigt för den alkoholhalt jag hade i blodet, och jobba. eftersom man inte får tugga tuggummi på mitt prettojobb, så fick min kära kollega lukta på mig sisådär var tionde minut och berätta om jag luktade vin. då fick jag ta en läkerol, för att inte skrämma bort kunderna. jag konsumerade två askar (de hade extrapris på pressbyrån) och läste efteråt bak på förpackningen följande: "överdriven konsumtion kan ha laxerande effekt". tackar. på kvällen satt jag uppkrupen i knät på den jag älskar och såg på sporten och andra meningslösa program. det var magiskt.
men nu är jag tillbaks, back on the särbo track, och borde börja plugga. sådär har jag tänkt i ett par tre veckor nu, men aldrig tagit tag i det. nu är det andra bullar. den här gången har jag tagit fram boken. den ligger bredvid mig här i dubbelsängen och ser tung ut. men jag tänker inte öppna den. men är det inte ett jäkligt stort steg framåt, att bara ha tagit med mig boken och kanske haft ambitionen att läsa den? det tycker jag. imorgon kanske jag kan läsa förordet också. godnatt.
egoism
nu har jag varit borta oförlåtligt länge. det är det jag verkligen hatar med bloggvärlden. en offentlig dagbok, som folk börjar tjura om man inte skriver tillräckligt ofta i. försvinner inte hela poängen med att ha en dagbok då? om man inte får skriva när man själv hinner, orkar och vill. det var då fan. men i alla fall. jag kom på att det var ett tag sen, och kom på att jag nog skulle ta och bestämma mig. antingen skiter jag i det här, raderar bloggen och alla inlägg så ingen tattare kommer och snor några av mina fantastiska formuleringar eller också så får den vara kvar. så kom jag på, att inga av mina formuleringar är speciellt fantastiska, så bloggen stannar ett tag till. även om ingen läser för att jag aldrig skriver. men jag har ju faktiskt skrivit en eller två saker här som jag själv tycker är ganska skojiga och som jag vill läsa ibland. jag skulle vilja säga att jag skiter i vilket och att jag bara skriver för min egen skull. men så är det ju inte, hur gärna jag än vill att det ska vara så. i alla fall, bottomline, jag fortsätter med det här lite till. tills nån skriver att jag är totalt värdelös. för det vågar ni ju inte, era jantefjantar.
den senaste tiden, den när jag har skitit i att skriva här, har mest varit ett svart hål. jag har varit ett jävla as. värre än vanligt. jag har krökat ner mig och supit bort min längtan. jag har varit skitfull. full av skit. jag har varit egoistisk och tjurig och världens sämsta sambo/vän/dotter/kollega. jag har mått kalasdåligt, helt enkelt. men nu, med hjälp av sambo/vänner/mammapappa/kollegor är jag ovanför ytan och på väg uppåt. jag fixar det här, all the way. det låter kanske lite kryptiskt. som att jag har suttit hemma och druckit starksprit och skurit mig i armarna. det borde jag kanske ha gjort, så att all ilska kommit ut nånstans. jag har bara varit som vanligt, men så helt plötsligt har jag droppat en onödig och kanonelak kommentar. så folk har blivit ledsna. så jag har blivit ännu ledsnare.
allt detta, för att jag känt mig så fantastiskt ensam. om man är van vid människor omkring sig tjugofyra timmar om dygnet, van vid fysisk kärlek eller i alla fall mysiga telefonsamtal och pirriga sms, så blir det jävligt tomt utan. när den jag älskar mer än livet befinner sig i en annan tidszon och det aldrig riktigt funkar. jag har byggt upp otrohetshistorier och mardrömsscenarion i mitt huvud, som jag tänkt på så mycket att de till slut blivit verkliga. för mig. jag har varit helt övertygad om att det vi byggt upp i nästan tre år ska rasa och jag står ensam kvar. och det värsta är, att det har känts som ett lockande alternativ i jämförelse.
om du bara visste. hur många nätter jag gråter mig till sömns. hur jag vill krypa ihop till en boll och vakna när du kommer hem. hur dåligt jag mår när du inte finns nära. hur jobbigt det är att aldrig få ha dig på riktigt. hur det känns att förlora dig till ett jobb. hur gärna jag vill försöka men inte orkar fortsätta hoppas. hur det känns när det långsamt tar slut.
men innerst inne vet jag. att det aldrig kommer ta slut, att du aldrig skulle välja jobbet före mig, om det verkligen gällde. egentligen är det bara så enkelt som att du tar en fantastisk chans, som aldrig kommer igen. det är nu du kan vara egoistisk, det är nu du kan våga. det är din tid, din chans, ditt liv. det är bara det att det känns så enormt jobbigt att inte vara en del av något som betyder så otroligt mycket för dig. att aldrig kunna förstå vad det är du satsar på. att inte för mitt liv fatta hur du kan välja något i hela världen framför oss. men det gör du inte. du bara tar din chans. du förtjänar den, men jag kommer fortfarande att somna med tårar i ögonen. det är och förblir ett helvete, men jag härdar ut, för på andra sidan kan mirakulösa saker hända. du och jag, tillsammans, mot framtiden. det kan ju faktiskt bara bli bra. jag älskar dig.
den senaste tiden, den när jag har skitit i att skriva här, har mest varit ett svart hål. jag har varit ett jävla as. värre än vanligt. jag har krökat ner mig och supit bort min längtan. jag har varit skitfull. full av skit. jag har varit egoistisk och tjurig och världens sämsta sambo/vän/dotter/kollega. jag har mått kalasdåligt, helt enkelt. men nu, med hjälp av sambo/vänner/mammapappa/kollegor är jag ovanför ytan och på väg uppåt. jag fixar det här, all the way. det låter kanske lite kryptiskt. som att jag har suttit hemma och druckit starksprit och skurit mig i armarna. det borde jag kanske ha gjort, så att all ilska kommit ut nånstans. jag har bara varit som vanligt, men så helt plötsligt har jag droppat en onödig och kanonelak kommentar. så folk har blivit ledsna. så jag har blivit ännu ledsnare.
allt detta, för att jag känt mig så fantastiskt ensam. om man är van vid människor omkring sig tjugofyra timmar om dygnet, van vid fysisk kärlek eller i alla fall mysiga telefonsamtal och pirriga sms, så blir det jävligt tomt utan. när den jag älskar mer än livet befinner sig i en annan tidszon och det aldrig riktigt funkar. jag har byggt upp otrohetshistorier och mardrömsscenarion i mitt huvud, som jag tänkt på så mycket att de till slut blivit verkliga. för mig. jag har varit helt övertygad om att det vi byggt upp i nästan tre år ska rasa och jag står ensam kvar. och det värsta är, att det har känts som ett lockande alternativ i jämförelse.
om du bara visste. hur många nätter jag gråter mig till sömns. hur jag vill krypa ihop till en boll och vakna när du kommer hem. hur dåligt jag mår när du inte finns nära. hur jobbigt det är att aldrig få ha dig på riktigt. hur det känns att förlora dig till ett jobb. hur gärna jag vill försöka men inte orkar fortsätta hoppas. hur det känns när det långsamt tar slut.
men innerst inne vet jag. att det aldrig kommer ta slut, att du aldrig skulle välja jobbet före mig, om det verkligen gällde. egentligen är det bara så enkelt som att du tar en fantastisk chans, som aldrig kommer igen. det är nu du kan vara egoistisk, det är nu du kan våga. det är din tid, din chans, ditt liv. det är bara det att det känns så enormt jobbigt att inte vara en del av något som betyder så otroligt mycket för dig. att aldrig kunna förstå vad det är du satsar på. att inte för mitt liv fatta hur du kan välja något i hela världen framför oss. men det gör du inte. du bara tar din chans. du förtjänar den, men jag kommer fortfarande att somna med tårar i ögonen. det är och förblir ett helvete, men jag härdar ut, för på andra sidan kan mirakulösa saker hända. du och jag, tillsammans, mot framtiden. det kan ju faktiskt bara bli bra. jag älskar dig.
