bitter och ljuv

nu har jag varit borta oförlåtligt länge. det är det jag verkligen hatar med bloggvärlden. en offentlig dagbok, som folk börjar tjura om man inte skriver tillräckligt ofta i. försvinner inte hela poängen med att ha en dagbok då? om man inte får skriva när man själv hinner, orkar och vill. det var då fan. men i alla fall. jag kom på att det var ett tag sen, och kom på att jag nog skulle ta och bestämma mig. antingen skiter jag i det här, raderar bloggen och alla inlägg så ingen tattare kommer och snor några av mina fantastiska formuleringar eller också så får den vara kvar. så kom jag på, att inga av mina formuleringar är speciellt fantastiska, så bloggen stannar ett tag till. även om ingen läser för att jag aldrig skriver. men jag har ju faktiskt skrivit en eller två saker här som jag själv tycker är ganska skojiga och som jag vill läsa ibland. jag skulle vilja säga att jag skiter i vilket och att jag bara skriver för min egen skull. men så är det ju inte, hur gärna jag än vill att det ska vara så. i alla fall, bottomline, jag fortsätter med det här lite till. tills nån skriver att jag är totalt värdelös. för det vågar ni ju inte, era jantefjantar.

den senaste tiden, den när jag har skitit i att skriva här, har mest varit ett svart hål. jag har varit ett jävla as. värre än vanligt. jag har krökat ner mig och supit bort min längtan. jag har varit skitfull. full av skit. jag har varit egoistisk och tjurig och världens sämsta sambo/vän/dotter/kollega. jag har mått kalasdåligt, helt enkelt. men nu, med hjälp av sambo/vänner/mammapappa/kollegor är jag ovanför ytan och på väg uppåt. jag fixar det här, all the way. det låter kanske lite kryptiskt. som att jag har suttit hemma och druckit starksprit och skurit mig i armarna. det borde jag kanske ha gjort, så att all ilska kommit ut nånstans. jag har bara varit som vanligt, men så helt plötsligt har jag droppat en onödig och kanonelak kommentar. så folk har blivit ledsna. så jag har blivit ännu ledsnare.

allt detta, för att jag känt mig så fantastiskt ensam. om man är van vid människor omkring sig tjugofyra timmar om dygnet, van vid fysisk kärlek eller i alla fall mysiga telefonsamtal och pirriga sms, så blir det jävligt tomt utan. när den jag älskar mer än livet befinner sig i en annan tidszon och det aldrig riktigt funkar. jag har byggt upp otrohetshistorier och mardrömsscenarion i mitt huvud, som jag tänkt på så mycket att de till slut blivit verkliga. för mig. jag har varit helt övertygad om att det vi byggt upp i nästan tre år ska rasa och jag står ensam kvar. och det värsta är, att det har känts som ett lockande alternativ i jämförelse.

om du bara visste. hur många nätter jag gråter mig till sömns. hur jag vill krypa ihop till en boll och vakna när du kommer hem. hur dåligt jag mår när du inte finns nära. hur jobbigt det är att aldrig få ha dig på riktigt. hur det känns att förlora dig till ett jobb. hur gärna jag vill försöka men inte orkar fortsätta hoppas. hur det känns när det långsamt tar slut.

men innerst inne vet jag. att det aldrig kommer ta slut, att du aldrig skulle välja jobbet före mig, om det verkligen gällde. egentligen är det bara så enkelt som att du tar en fantastisk chans, som aldrig kommer igen. det är nu du kan vara egoistisk, det är nu du kan våga. det är din tid, din chans, ditt liv. det är bara det att det känns så enormt jobbigt att inte vara en del av något som betyder så otroligt mycket för dig. att aldrig kunna förstå vad det är du satsar på. att inte för mitt liv fatta hur du kan välja något i hela världen framför oss. men det gör du inte. du bara tar din chans. du förtjänar den, men jag kommer fortfarande att somna med tårar i ögonen. det är och förblir ett helvete, men jag härdar ut, för på andra sidan kan mirakulösa saker hända. du och jag, tillsammans, mot framtiden. det kan ju faktiskt bara bli bra. jag älskar dig.