perfekt
jag sitter och väntar på att han ska komma hem. jag hatar att jag gör det. jag har städat hela lägenheten och tvättat alla hans kalsonger och bytt sängkläder. och jag hatar att jag har gjort det. jag är världens mest perfekta flickvän. och jag hatar att jag är det. jag har för fan till och med duschat och rakat benen. bäst för honom att jag får ligga ikväll.
that's all for now. det är allt jag tänker.
lisa ekdahl-melankoli
Om jag snubblat efter vägen
Om jag skrubbat mina knän
Om jag varit alltför ivrig
Om jag varit för bekväm
Om det nån gång tagits från mig
Det jag vetat var min rätt
Om jag varit alltför hungrig
Om jag varit alltför mätt
Om jag slagits mot dom egna
Som om ej fienden var nog
Och om ögonen var kalla
Hos han som tyckte att han log
Och om famnen där jag vilat
Inte givit mig någon ro
Om jag ropat ut i mörkret
Gud vad vill du vi ska tro
Och om vägarna var långa
Och inte ledde någonstans
Om jag stirrat ner i marken
Och önskat att jag inte fanns
Om orätt satt på tronen
Om orätt satt på rättens plats
Om varje steg förde mig bakåt
Fast än jag sprang fast jag tog sats
Om jag slagits mot dom egna
Som om ej fienden var nog
Och om ögonen var kalla
Hos han som tyckte att han log
Och om famnen där jag vilat
Inte givit mig någon ro
Om jag ropat ut i mörkret
Gud vad vill du vi ska tro
Om jag snubblat efter vägen
Och fått munnen full av grus
Om jag kännt hur blodet runnit
Från min mun ner på min blus
Och om inga goda skördar
Nånsin fötts ur allt mitt slit
Kan jag ändå konstatera
Allt som skett har lett mig hit
at its very best
jobbiga, jobbiga dag. jag ligger fortfarande i sängen. min första lektion började åtta, men inte fan gick jag på den. min andra lektion började tio, men inte fan gick jag på den. min tredje lektion börjar ett, men inte fan kommer jag pallra mig till den. ibland kommer jag in i såna här stim. inte-gå-upp-på-morgonen-för-det-känns-meningslöst-stim. då är jag helt apatisk. jag vill egentligen inte göra något annat än att sova. vårtrötthet at its very best.
ikväll ska jag äta svennepizza och se desperate housewives med mig själv i soffan. i hans största mysigaste mjukiskläder. jag längtar redan. det är fan fint det. ända tills man håller på att spy av all ost och programmen är slut. då inträder bitterhetens timme. det är då jag tjurar som aldrig förr. då ska ni se att det kommer ett litet inlägg. antingen om hur ensam jag är eller hur äckligt mätt jag är. jag kan garantera att det kommer handla om hur synd det är om mig. promise.
han
i alla fall, helgen har varit speciell. helt fantastisk. jag har fått en kärleksinjektion som förklarar för mig varför jag står ut, varför det är värt att vara ensam fem dagar i veckan. han är one of a kind, han är helt jävla otrolig. han är inte världens allra snyggaste eller världens allra mest romantiska eller världens allra rikaste. men vi älskar varanda tills döden skiljer oss åt och det märks. efter snart tre år kan vi fortfarande ligga en hel natt och lyssna på winnerbäck och bara titta varandra i ögonen och veta exakt vad den andra tänker. vi kan slöa i varsin soffa i våra sunkigaste kläder (yes, jag får till och med ha dom där fula trosorna) och skratta åt meningslösa städprogram på tv och känna oss så oensamma som det bara går. vi kan laga tråk-köttfärssås och spaghetti, och det smakar ändå godast i världen, för vi är tillsammans.
jag tvivlar inte en sekund på att vi kommer vara tillsammans tills jag är hundra och han hundratre. vi kommer gifta oss och jag kommer vara snyggast i världen och absolut helt o-cola-light-tjock i min vita klänning. vi kommer få tvillingar och han kommer att vara pappaledig (det är vår deal. han försörjer mig under studenthelvetet och han får vara pappaledig. fair.) i vår villa och få mysmage och spela i ett division sju-lag. och så lever vi sådär lyckliga tills barnen flyttar ut och vi tar tidig pension och flyttar till florida, spelar golf och dricker gott vin.
så fantastisk är han. att jag, som innan jag träffade rätt, var räddast i världen för förhållanden (=fängelser), vill allt det där. det värsta jag kunde tänka mig var parmiddagar och förlovningar och tänk att bara få ligga med en enda för resten av mitt liv! nu är det det bästa som skulle kunna hända. tänk på det. förutsättningar ändras och kärlek förändrar allt.
(förlåt för sliskigt, rosendoftande äckelinlägg. jag mår bara så inihelvete bra.)
"sjuk"
det är ett faktum. jag är sjuk. tokförkyld och snorig och trettioåtta graders feber. och blek och ful med röd näsa. jag ligger i soffan med tre tröjor och raggsockor och känner mig eländigast i hela världen. och tycker synd om mig själv. det är synd om mig, fattar ni det? sjukt synd.
och jag kan inte ens njuta av det som är så bra med att vara sjuk. det är ingen hemma som går och handlar mörk choklad, vindruvor och cola light till mig. ingen som pussar mig på håret när jag snorar ner hans tröja. ingen som känner mig på pannan och säger "oj, vad du är varm, du måste nog vara hemma imorgon". och ingen som bär mig till sängen när jag somnat framför hockeyn. sådär som det brukar vara när jag är sjuk och gnällig.
nä. det enda jag får är ett telefonsamtal med min "älskade":
jag: jag är så sjuk. host host host. hör du hur sjuk jag är?
han: sluta. du är ju bara lite snorig.
jag: nej alltså, jag har hög feber och kan nästan inte andas.
han: oj oj oj då. stackars dig. nu tänker du vara hemma och kolla på vänner-boxen och äta godis hela dagen imorgon.
jag: jamen, jag är faktiskt sjuk på riktigt. tänk om jag dör på vägen till skolan.
han: ja, och då kommer jag ångra att jag inte var hemma och tog hand om dig. bla bla bla, skärp dig. vad är det du inte vill gå på imorgon? har du nån skittråkig föreläsning?
jag: nej, eller ja, men det är inte därför! jag är ju skitsjuk! nu vill inte jag prata med dig mer.
han: det vill du visst. du kommer inte lägga på.
jävlar. han känner mig alldeles för bra. men nog fan kunde han väl i alla fall låtsas tycka lite synd om mig, eller? och nej, jag la självklart inte på. och ja, jag fejkade febern. men ändå.
jag blir glad av
värdelöst
jag måste diska. det kan vara något av det tråkigaste och jobbigaste och mest ostimulerande som finns. det är äckligt och blött och man blir skrynklig om fingrarna. diskstället är alltid alldeles för litet också, så när man diskat hälften måste man torka det man diskat också. värdelöst.
deppsak två:
desperate housewives och klass 9a krockar. två av mina bästa program, och jag måste välja. värdelöst igen.
deppsak tre:
jag har plugg upp i röven. jag har inte pluggat på sisådär två veckor och då blir det liiite liiite grann att ta igen. typ sjuhundra sidor med tokliten text och inga bilder alls. som vanligt kommer jag inte att läsa det nu heller, och exakt fyra dagar innan tentan kommer jag att inse att jag inte kommer hinna läsa allt, och så kommer det gå åt helvete. som vanligt. värdelöst igen.
värdelöst värdelöst värdelöst.
det är stora saker det här. inga försumbara, världsliga ting här inte.
en timme senare
fem rättvisa saker
1. jag kan ha mina osexigaste, slitnaste, äckligt skönaste trosor på mig utan att bli utskrattad och utan att riskera att inte få ligga. ni vet, såna där med obefintlig resår och urtvättat tyg som man ser ut som en uteliggare i. fantastiska, tycker jag i min ensamhet.
2. jag kan bestämma helt själv vad, när och hur jag ska äta. jag behöver inte äta näringsrik och nyttig mat exakt klockan sju med tända ljus. jag kan äta en sunkpizza, en polarkaka med leverpastej eller pasta blanche (penne med mycket smör och mycket salt. det är mycket gott och mycket fett och mycket vitt mjöl) och jag kan äta det klockan nio på kvällen i sängen eller framför filip och fredrik. det är ingen som klagar på att han är hungrig vid klockan sex, att han vill laga nåt bra och gott och duktigt och att vi ska sitta vid köksbordet och konversera och titta varandra i ögonen.
3. jag kan bajsa med öppen dörr. underskattat, det där. say no more.
4. jag kan låta hela lägenheten se ut som ett regelrätt bombnedslag. fem dagars disk kan få trängas med smutstvätt och föreläsningsanteckningar och tomma cola light-flaskor. jag kan bygga mina egna små klädberg och låta bli att öppna post med bankloggor.
5. jag kan gå runt i hans myskläder. dom är stora och dom är bekväma och man blir sjukt ful i dom. men inte fan är det någon som bryr sig. och om jag mot all förmodan skulle tycka det är lite jobbigt att vara ensam, så kan jag lukta lite på ärmen eller luvan eller så, och så luktar det honom.
ha! jag kan komma på en tio-tolv grejer till, men det här är fan dom fem bästa. frågan är om han ska få komma hem över huvud taget. jag ska tänka på det.
monster
i helgen ska jag göra nåt som jag inte alls tycker om. man skulle till och med kunna påstå att jag avskyr det. ja, det gör jag fan. jag ska på två härligt insnöade släktmiddagar. och det är inte ens min släkt. det är hans. fullkomligt värdelöst.
alltså, det är inte det att jag inte tycker om den dära släkten. ibland är dom faktiskt riktigt trevliga och roliga. det jag avskyr mest av allt är det monster jag själv förvandlas till när jag hamnar på såna där kalas. ett riktigt jävla pretto, som inte kan låta bli att hjälpa till med disken, leka med sysslingar och pysslingar och kusinbarn och prata med farfar om när han gick på VM-58.
alla älskar mig, och jag känner mig så galet falsk. jag är ju inte sådär. egentligen vill jag slänga alla tallrikar i golvet, klippa av håret på ungarnas dockor och skrika till farfar att han är en senil gubbe och att vi faktiskt förlorade den där jävla finalen mot brasilien. men det gör jag inte. jag bara fyrar av ett leende till och är ännu mer älskvärd och frågar om det finns något jag kan hjälpa till med.
och inte fan får man ligga i svärföräldrarnas hus, heller.
rookie
godnatt.
per morberg
jag sitter och tittar på per morberg. han är galet uppfriskande, den där per. först tyckte jag bara han var äcklig och stirrig och machomacho, men han är riktigt het, faktiskt. inte snygg, men het. jag älskar män som kan laga mat. och så gör han alltid sådär tokgrym mat. inte ostron och vaktel och gåslever, inte sånt där äckligt men sjukt trendigt och creddigt, utan härligt mycket smör och grädde och kött. manlig mat. det är hett. jag kan tänka mig att bo där i hans kök, och äta hans grymma lasagne och fiskgryta med larre och potatismos.
nu blev det sådär positivt igen. men do not worry, jag lovar att vända det till nåt för jävligt.
saken är den, att medan per morberg tänder på sin mat, blir jag ju sjukt sugen. inte på mat, för det har jag ätit. och smaskat godis. och druckit cola light, såklart. nä, jag är jävligt mätt och inte alls sugen på machomat. och jag är egentligen inte sugen på per morberg heller. jag är sugen på det han representerar. hett jävla sex. utan mat.
och tror ni jag kommer få det? i helvete heller.
förresten, jag får nog revidera det där med att jag inte kommer leverera några bantningstips. förra inlägget var ju faktiskt det - ett äkta bantningstips från en äkta spännjävel.
cola light
men nähä. näjävlahä. jag har just fått reda på att jag är cola light-tjock. det är tydligen en speciell sorts tjockhet som yttrar sig på ett alldeles speciellt sätt. jag tycker inte själv att jag är sådär jättetjock. jag är kanske inte tokmager och har kanske inte sex magrutor men med shape-up-strumpbyxor ser jag fan inte illa ut i ett svart fodral. jag trivs med min ytterst lilla mysmage.
eller rättare sagt, trivdes. för idag, alldeles precis när jag hade kört ett tufft pass på gymmet och kände mig sisådär tre kilo lättare än vanligt. ni vet, man känner sig lite sådär svetthet och duktig. jag stod utanför omklädningsrummet och drack min cola light (som jag köpt till lunch tidigare och tänkte dricka ur innan jag slängde den). allt var frid och fröjd och fantastiskt, tills ledaren kom fram till mig.
tokmager, uppumpad jävla ledare: hej. du går hit ganska ofta va?
svettig, duktig jag: ja, jo, det skulle man nog kunna säga.
ledare: hur känns det då, känner du dig fit?
jag: ja, jo, det skulle man nog kunna säga.
ledare: det ger resultat alltså?
jag: ja, jo, det skulle man nog kunna säga.
ledare: jag ser att du dricker cola light. dricker du det ofta?
jag: ja, jo, det skulle man nog kunna säga.
ledare: ja, jag tänkte nästan det. det är många unga tjejer som tränar hårt och dricker mycket cola light, och alla ser ut ungefär som du.
jag: ungefär hur då, menar du? (satans jävla spännjävel, har jag bett om en pt? sa jag. inte.)
ledare: ja, ni ser likadana ut. en speciell sorts kroppsform. egentligen väldigt smala och fina, men det där lilla kilot extra på magen och rumpan.
jag: ... (försöker säga något, men ser mest ut som en fågelholk)
ledare: vanligt vatten är mycket bättre. eller ramlösa, om du gillar bubblorna. lycka till.
och så vänder spännisen mig ryggen och vickar iväg med sin lilla o-cola-light-tjocka rumpa.
så nu skulle jag egentligen bara vilja skita i allt och köpa mig en enochenhalvlitersflaska och dricka på en halvtimme, men det gör jag inte. tack vare den där jävla spännisen kommer jag sluta dricka livets vatten och få vätskebrist och bli ännu bittrare. men jag kommer bli av med "det där lilla kilot extra på magen och rumpan". det är fint, det.
jag
nu ska jag faktiskt berätta vem jag är. ganska kryptiskt, tänkte jag. jag vill ju inte att den jag inte får ligga med eller dom jag kräks på, ska veta att jag är jag. det vore ju inte helt optimalt.
man skulle kunna säga att jag är i mina bästa år, om det inte vore så att jag är så galet tjurig. det ger det hela en bitterljuv eftersmak, skulle man kunna säga. det blir liksom mer som att jag är i mina värsta år (jag har faktiskt varit helt normal och alldeles lagom lycklig ända fram till, ja, typ nyss.). det är för jävligt att vara tjugotre.
jag bor i en ganska stor stad. man skulle faktiskt kunna påstå att det är sveriges största stad. ja, det är jag ganska säker på att det är. ni vet, den med skansen och kaknästornet och alla dom där självcentrerade människorna.
jag bor i en ganska fin lägenhet tillsammans med en ganska fin sambo. när han är hemma. han gör nämligen karriääääär. själv studerar jag. att studera inkluderar många fantastiska saker, som till exempel sju lax i månaden, ständig tentaångest och vidga-ditt-kontaktnät-hets.
nu ska vi göra en liten rebellisk grej. jag ska berätta vad jag tycker om. det är första och sista gången det kommer hända, i alla fall i det här forumet. jag tycker om att tvätta. inte för att det är kul, utan för att det luktar så gott efteråt. jag tycker om att gå ut och äta. att bli serverad en schysst trerätters, att dricka gott vin och hålla någon i handen. jag tycker om lördagsförmiddagar. en helt vanlig casual lördag med pannkakor och DN och bakissex i soffan.
jag tänker inte berätta vad jag inte tycker om idag. dumt att slösa uppslag till kommande inlägg. för det är ju det det här ska handla om.
så här kommer det gå till serru
jag kommer aldrig skriva för din skull. jag kommer skriva när jag behöver det som mest. när jag behöver skrika så högt jag bara kan men bor i en lyhörd hyresfastighet med småbarn och gummor och gubbar. då skriker jag här. när jag vill spy på någon eller något eller livet i allmänhet, då spyr jag här. när jag vill ligga men han inte är hemma. då skriker jag också här. högt som fan.
inga outfits, inga politiska debattinlägg och inga bantningstips. bara min alldeles egna bittra, ljuva misär.
