bitter och ljuv

det här var ju bra värdelöst. men är man ett värdelöst lag med bara en zlatan, då har man fan inget i en EM-kvartsfinal att göra. tyvärr. och om inte ens zlatan gör vad han ska, då blir det så fantastiskt uppenbart. jag gissar på holland-portugal i final, möjligtvis att kroatien kan ha en chans i semin mot portugal, men jag är tveksam. vem som sen tar hem det känns oklart, jag tror nog ändå på holland. schneider och van de saar blir nyckelspelare. nu är det tolv minuter kvar och det är inte ens spännande. pinsamt. när jag, den nördigaste av kvinnliga fotbollsnördar, bloggar när det är tolv minuter kvar av en EM-slutspelsmatch, då är det riktigt åt helvete. believe me.

i övermorgon är det midsommarafton. det ser, för en gångs skull, ut att bli en riktig kanonmidsommar. fast det säger jag alltid innan. jag har aldrig haft en lyckad midsommar, inte sen jag var i tioårsåldern och satt på en filt med släkten och mormors krans i håret. de senaste åren har jag gjort följande, i kronologisk ordning:

2004: jag och min bästa vän gör kransar och åker på en fest där vi är högst oönskade, bjudna av kompisar vars flickvänner inte direkt uppskattade konkurrensen. orutinerat nog missar vi att beställa en taxi och får gå drygt en mil hem i ösregn i min nya fina mockakavaj.

2005: eftersom föräldrarna är på semester, anordnar vi midsommarfest hemma hos mig, som börjar med en riktigt trevlig middag men som slutar med objudna gäster och att jag måste låsa huset. spenderar midsommardagen med att plocka ölburkar och cigarettfimpar i hela trädgården, samt försöker förklara varför det är märken efter stilettklackar i hela ekparketten. ka-ching.

2006: med relativt nyinförskaffad pojkvän bestämmer vi oss för att slippa hans-kompisar-vs.-mina-problemet och istället åka på romantisk semester till mallorca. planet blir försenat, vi är framme sisådär elva på kvällen och spenderar midsommarnattens sista timmar med att lyssna på beatet från det enorma beachpartyt som pågår på stranden precis utanför vårt hotell. romantiskt.

2007: med föregående års misslyckandestatistik i bakhuvudet, lånar jag och sambo mamma & pappas hus, gör jordgubbstårta och super oss fulla på det hägrande barskåpet. somnar vid tiotiden, i och för sig intill den jag älskar, men full som en kastrull.

vad som händer i år får vi se. eftersom midsommar verkar vara lite av fredagen den 13:e för just mig, så ska jag ta det förbannat lugnt. det blir sill och krans och dans på dagen, grill och kubb och vin på kvällen med våra bästa vänner i skärgården. det borde ju inte gå fel, eller? lovar utförlig rapport  i nästa vecka om eventuella misslyckanden.

först ska min så kallade sambo komma tillbaks hem, vilket han gör imorgon eftermiddag. det är dags nu. jag börjar nämligen bli lite orolig för mig själv och min växande apati. helt plötsligt störtbölar jag inte varenda kväll för att han är borta, utan funderar snarare på om det verkligen är värt det. är det värt att vara ledsen och trött och sliten fem dagar i veckan för att man måste sakna, för dom där få dagarna man får tillsammans? det tär på en att inte må bra och känna sig halv. vad är alternativet, frågar min mamma när jag berättar. ja, alternativet är att lämna två och ett halvt år bakom sig och se framåt. det låter hemskt hemskt hemskt i mina öron och det är mycket känslor såväl som praktiska saker som hejdar. det blir otroligt otroligt jobbigt. ett tag. men man vänjer sig och går vidare. för tänk om det inte är vi två. tänk om vi inte ska gifta oss och skaffa tvillingar och flytta till florida. tänk om det förr eller senare tar slut och allt det jobbiga jag går igenom när han är borta fem dagar i veckan är förgäves. jag vet inte. hur vet man? det enda jag vet är att om det här gällde ett år eller två, så hade jag sett ett slut på allt det jobbiga. men han kommer inte att vara hemma mer i framtiden. det kommer att vara så här. vill jag ha det såhär? eller förtjänar jag bättre? egentligen finns det ingen bättre. han är den mest fantastiska, snällaste, bästa person jag nånsin mött. men när världens underbaraste inte finns där för en, är han verkligen världens underbaraste då? å gud, hjälp mig.

nu är matchen slut. jävla sverige. åk hem och skäms.

jag bara saknar dig. jag saknar dig så det känns i hela kroppen. hur kan saknad kännas fysiskt? det låter så himla konstigt, men ändå är det bara så. att det knyter sig i magen och suger i bröstet när jag tänker på att jag för exakt ett dygn sedan låg i din famn. pratade om hur jobbigt det skulle kännas exakt nu, tjugofyra timmar senare. med dig en massa mil bort och bara mig själv under ditt tjocka duntäcke som jag egentligen tycker är för varmt. men det luktar dig, och det är det bästa jag kan få för tillfället, så jag skulle inte byta bort det mot något i hela världen, utom möjligtvis dig i egen hög person. det känns så fel, alltihop. jag känner massor med folk som inte är hälften så kära i varandra och uppfyllda av den andras magi så som du och jag är, men som ändå får träffas varenda dag. dom får borsta tänderna ihop, somna tätt intill och slippa puss godnatt jag älskar dig vi ses snart jag lovar sov gott jag älskar dig igen via telefon. dom får känna sig stressade på väg hem från jobbet, får känna att det enda dom vill är att komma hem till den andra så fort som det bara går, begrava ansiktet i famnen på den viktigaste i deras liv, krypa ihop och bli liten och älska. men dom uppskattar det inte som vi. när jag vet att du är hemma känns kvarten på tunnelbanan som flera timmar. de trehundra meterna från stationen som flera mil. de fyra trapporna som eiffeltornet. det känns som jag aldrig ska få upp nyckelknippan ur väskan så jag ringer på, på min egen dörr, med mitt eget namn på. mitt namn bredvid ditt. och du öppnar. och jag begraver ansiktet sådär mot din hals och andas in och känner hur du luktar du. jag kramar så hårt jag bara kan. för mitt liv. för du är mitt liv. och när du är hemma vill jag bara vara med dig, så nära som möjligt. och när du är borta, då ligger jag här alldeles tom och försöker få ner vad jag känner i meningslösa blogginlägg. och lyckas aldrig. det går inte att beskriva. och ändå, vilken lycka. att vi hittade varandra. det som alltid kommer vara du och jag. essensen.

jag är riktigt, riktigt stolt över mig själv. jag nailade tentan idag, trots att ineffektivt plugg i en och en halv dag (!) och trots att jag jobbat hela helgen, en klart annorlunda uppladdning... men jag är så jäkla duktig! och så har jag upptäckt att man inte ska plugga för mycket. låter bra, huh? det handlar om att hitta en bra känsla. låter riktigt jävla pretto, men det funkar och det är inte alls pretto. istället för att plugga sådär tråkigt stenhårt, umgås man med människor som gör en glad och inspirerar en. så när jag egentligen skulle råplugga modeller igår kväll, låg jag och diskuterade livet med min älskade sambo. lite kramar och pussar som gjorde under med självförtroendet. jag fick höra hur smart, snygg och fantastisk jag var och att en tenta inte spelar någon roll in the big picture (fanns det inte en elton john-platta typ tidigt nittiotal som hette så? hm.). och det är ju faktiskt sant. så inspirerad och full av kärlek och sommarglädje gick jag och skrev den där tentan. som fan! och det gick otroligt mycket bättre än jag förtjänade, kanske.

i alla fall, one down, one to go. nästa tenta på torsdag och nu är jag faktiskt rätt laddad. eftersom jag vet hur jag ska göra den här gången, inte plugga för mycket utan gå på känsla, så känns det betydligt lättare. nu ska jag läsa skönlitteratur och inspireras av chic-lit. det känns jättebra. trots att andra halvan av dubbelsängen är tom och att puss godnatt jag älskar dig blev på telefon. det är förresten en bra grej, det här med att sängen är tom ibland. jag kan ligga på vilket håll jag vill!