bitter och ljuv

jag bara saknar dig. jag saknar dig så det känns i hela kroppen. hur kan saknad kännas fysiskt? det låter så himla konstigt, men ändå är det bara så. att det knyter sig i magen och suger i bröstet när jag tänker på att jag för exakt ett dygn sedan låg i din famn. pratade om hur jobbigt det skulle kännas exakt nu, tjugofyra timmar senare. med dig en massa mil bort och bara mig själv under ditt tjocka duntäcke som jag egentligen tycker är för varmt. men det luktar dig, och det är det bästa jag kan få för tillfället, så jag skulle inte byta bort det mot något i hela världen, utom möjligtvis dig i egen hög person. det känns så fel, alltihop. jag känner massor med folk som inte är hälften så kära i varandra och uppfyllda av den andras magi så som du och jag är, men som ändå får träffas varenda dag. dom får borsta tänderna ihop, somna tätt intill och slippa puss godnatt jag älskar dig vi ses snart jag lovar sov gott jag älskar dig igen via telefon. dom får känna sig stressade på väg hem från jobbet, får känna att det enda dom vill är att komma hem till den andra så fort som det bara går, begrava ansiktet i famnen på den viktigaste i deras liv, krypa ihop och bli liten och älska. men dom uppskattar det inte som vi. när jag vet att du är hemma känns kvarten på tunnelbanan som flera timmar. de trehundra meterna från stationen som flera mil. de fyra trapporna som eiffeltornet. det känns som jag aldrig ska få upp nyckelknippan ur väskan så jag ringer på, på min egen dörr, med mitt eget namn på. mitt namn bredvid ditt. och du öppnar. och jag begraver ansiktet sådär mot din hals och andas in och känner hur du luktar du. jag kramar så hårt jag bara kan. för mitt liv. för du är mitt liv. och när du är hemma vill jag bara vara med dig, så nära som möjligt. och när du är borta, då ligger jag här alldeles tom och försöker få ner vad jag känner i meningslösa blogginlägg. och lyckas aldrig. det går inte att beskriva. och ändå, vilken lycka. att vi hittade varandra. det som alltid kommer vara du och jag. essensen.