bitter och ljuv

jag skulle egentligen skriva i min nya ordning&reda-anteckningsbok när jag ville gråta. men det går inte. det blir blött på pappret och man får ont i handleden. jag skriver här istället.

jag är så jävla rädd. så jävla rädd att tröttna på just det liv jag - vi - lever. idag när jag satt och diskuterade med mina närmsta var det någon som påpekade vilket perfekt förhållande jag har. jag log och kände mig lycklig. men sen tänkte jag efter en stund. i vilket perfekt förhållande gråter man sig till sömns tre dagar i veckan? i vilket perfekt förhållande måste ena parten anpassa sig varenda varenda jävla vecka och ibland till och med offra allt och lite till - medan den andre tror att det räcker med att betala hela hyran och säger puss godnatt jag älskar dig via telefon? i vilket perfekt förhållande känner man sig ständigt närmare branten - och snart trillar ner?

det är inget perfekt förhållande.

jag älskar dig och världen snurrar när vi är tillsammans. men jag fixar snart inte det här längre. jag orkar inte. jag orkar inte med ovissheten och att behöva bli ledsen så ofta. jag vill inte vara ifrån dig en massa veckor i sträck för att ditt jobb har bestämt det och du inte har något att säga till om. i helvete heller. jag vet inte om jag pallar mer. jag tror jag skulle vara lyckligare utan. jobbigt i början, javisst, men efter ett tag tror jag det skulle bli skönt att veta. skönt att veta att du inte är där, inte kommer vara där överhuvudtaget. slippa fundera över vad du gör och sakna dig.

det här funkar inte längre. och det ska du få veta. sen är det upp till dig. vad är viktigast?

jag är så jävla rädd att det inte är jag.