på den tredje dagen
alltså. det här var ju inte igår. jävlar i min lilla låda, som alex schulman hade sagt. hade, som i imperfekt. han har ju bytt sin fantastiska blogg (okej, den hade kanske blivit bara lite tråkig) mot programledarjobbet i sveriges näst sämsta program. tills alldeles nyligen sveriges sämsta. men nu har ju bajs-tv nått nya höjder med kungarna av tylösand. jag kunde se fem minuter. sen pissade någon i bubbelpoolen. då stängde jag av och gick och la mig mellan mina medelålders-nytvättade lakan. nä, hörni. nu låter jag som min gamla högstadielärare john. han kunde börja prata om vad som helst, säg till exempel valfri religion (han var so-lärare) och sluta i gårdagens fotbollsmatch med veteranlaget. han virrade bort sig, helt enkelt. lite som jag gjort nu.
men ja, det var som sagt längesen det här. ganska kul egentligen, hur det har blivit. jag kände lite att bitterheten försvann, och då kändes det lite bajsnödigt att sitta och klaga på småsaker. som till exempel att jag blivit av med tre (!) paraplyn på två (!) dagar. det är sant, jag är så jävla slarvig. men ja, bloggen dog för att jag inte var tillräckligt bitter. och nu när jag läser tillbaka, så var det väl en förbannad jävla tur. fy fan så mycket skit. en del ganska roliga händelser och ganska fiffiga formuleringar, om jag får säga det själv, men mest skit.
på tal om den där skiten, så kan jag upplysa alla nyfikna bloggläsare (om ni hittar tillbaks) om att jag fortfarande gillar att tvätta och att den där sambon fortfarande finns kvar. det var tufft ett tag, men jag insåg att jag var needy greedy värsta tönten och han insåg att han hade världens bästa tjej (okej, det där sista hittade jag på. men så kanske det var). i alla fall så slutade han åka iväg hela tiden och har varit hemma pretty much hela veckorna. fram tills nu. det är inte så att jag är bitter igen och tänker börja gråta över att han är borta och att jag inte får ligga (för nya läsare, scrolla ner en aning och tillåt er att gapflabba åt needy greedy värsta tönten). nä, men rent logiskt så blir det ju så att man helt plötsligt har en timme över såhär framåt kvällskvisten då man vanligtvis kopulerar (en timme varje dag? lucky me, tänker ni. men okej, jag hittade på igen). och då kommer ju en blogg alldeles förträffligt till pass.
välkommen tillbaka!
men ja, det var som sagt längesen det här. ganska kul egentligen, hur det har blivit. jag kände lite att bitterheten försvann, och då kändes det lite bajsnödigt att sitta och klaga på småsaker. som till exempel att jag blivit av med tre (!) paraplyn på två (!) dagar. det är sant, jag är så jävla slarvig. men ja, bloggen dog för att jag inte var tillräckligt bitter. och nu när jag läser tillbaka, så var det väl en förbannad jävla tur. fy fan så mycket skit. en del ganska roliga händelser och ganska fiffiga formuleringar, om jag får säga det själv, men mest skit.
på tal om den där skiten, så kan jag upplysa alla nyfikna bloggläsare (om ni hittar tillbaks) om att jag fortfarande gillar att tvätta och att den där sambon fortfarande finns kvar. det var tufft ett tag, men jag insåg att jag var needy greedy värsta tönten och han insåg att han hade världens bästa tjej (okej, det där sista hittade jag på. men så kanske det var). i alla fall så slutade han åka iväg hela tiden och har varit hemma pretty much hela veckorna. fram tills nu. det är inte så att jag är bitter igen och tänker börja gråta över att han är borta och att jag inte får ligga (för nya läsare, scrolla ner en aning och tillåt er att gapflabba åt needy greedy värsta tönten). nä, men rent logiskt så blir det ju så att man helt plötsligt har en timme över såhär framåt kvällskvisten då man vanligtvis kopulerar (en timme varje dag? lucky me, tänker ni. men okej, jag hittade på igen). och då kommer ju en blogg alldeles förträffligt till pass.
välkommen tillbaka!
så jävla rädd.
jag skulle egentligen skriva i min nya ordning&reda-anteckningsbok när jag ville gråta. men det går inte. det blir blött på pappret och man får ont i handleden. jag skriver här istället.
jag är så jävla rädd. så jävla rädd att tröttna på just det liv jag - vi - lever. idag när jag satt och diskuterade med mina närmsta var det någon som påpekade vilket perfekt förhållande jag har. jag log och kände mig lycklig. men sen tänkte jag efter en stund. i vilket perfekt förhållande gråter man sig till sömns tre dagar i veckan? i vilket perfekt förhållande måste ena parten anpassa sig varenda varenda jävla vecka och ibland till och med offra allt och lite till - medan den andre tror att det räcker med att betala hela hyran och säger puss godnatt jag älskar dig via telefon? i vilket perfekt förhållande känner man sig ständigt närmare branten - och snart trillar ner?
det är inget perfekt förhållande.
jag älskar dig och världen snurrar när vi är tillsammans. men jag fixar snart inte det här längre. jag orkar inte. jag orkar inte med ovissheten och att behöva bli ledsen så ofta. jag vill inte vara ifrån dig en massa veckor i sträck för att ditt jobb har bestämt det och du inte har något att säga till om. i helvete heller. jag vet inte om jag pallar mer. jag tror jag skulle vara lyckligare utan. jobbigt i början, javisst, men efter ett tag tror jag det skulle bli skönt att veta. skönt att veta att du inte är där, inte kommer vara där överhuvudtaget. slippa fundera över vad du gör och sakna dig.
det här funkar inte längre. och det ska du få veta. sen är det upp till dig. vad är viktigast?
jag är så jävla rädd att det inte är jag.
jag är ditt allt
okej. det är dags att visa det. nu.
midsommar - kronologiskt
det här var ju bra värdelöst. men är man ett värdelöst lag med bara en zlatan, då har man fan inget i en EM-kvartsfinal att göra. tyvärr. och om inte ens zlatan gör vad han ska, då blir det så fantastiskt uppenbart. jag gissar på holland-portugal i final, möjligtvis att kroatien kan ha en chans i semin mot portugal, men jag är tveksam. vem som sen tar hem det känns oklart, jag tror nog ändå på holland. schneider och van de saar blir nyckelspelare. nu är det tolv minuter kvar och det är inte ens spännande. pinsamt. när jag, den nördigaste av kvinnliga fotbollsnördar, bloggar när det är tolv minuter kvar av en EM-slutspelsmatch, då är det riktigt åt helvete. believe me.
i övermorgon är det midsommarafton. det ser, för en gångs skull, ut att bli en riktig kanonmidsommar. fast det säger jag alltid innan. jag har aldrig haft en lyckad midsommar, inte sen jag var i tioårsåldern och satt på en filt med släkten och mormors krans i håret. de senaste åren har jag gjort följande, i kronologisk ordning:
2004: jag och min bästa vän gör kransar och åker på en fest där vi är högst oönskade, bjudna av kompisar vars flickvänner inte direkt uppskattade konkurrensen. orutinerat nog missar vi att beställa en taxi och får gå drygt en mil hem i ösregn i min nya fina mockakavaj.
2005: eftersom föräldrarna är på semester, anordnar vi midsommarfest hemma hos mig, som börjar med en riktigt trevlig middag men som slutar med objudna gäster och att jag måste låsa huset. spenderar midsommardagen med att plocka ölburkar och cigarettfimpar i hela trädgården, samt försöker förklara varför det är märken efter stilettklackar i hela ekparketten. ka-ching.
2006: med relativt nyinförskaffad pojkvän bestämmer vi oss för att slippa hans-kompisar-vs.-mina-problemet och istället åka på romantisk semester till mallorca. planet blir försenat, vi är framme sisådär elva på kvällen och spenderar midsommarnattens sista timmar med att lyssna på beatet från det enorma beachpartyt som pågår på stranden precis utanför vårt hotell. romantiskt.
2007: med föregående års misslyckandestatistik i bakhuvudet, lånar jag och sambo mamma & pappas hus, gör jordgubbstårta och super oss fulla på det hägrande barskåpet. somnar vid tiotiden, i och för sig intill den jag älskar, men full som en kastrull.
vad som händer i år får vi se. eftersom midsommar verkar vara lite av fredagen den 13:e för just mig, så ska jag ta det förbannat lugnt. det blir sill och krans och dans på dagen, grill och kubb och vin på kvällen med våra bästa vänner i skärgården. det borde ju inte gå fel, eller? lovar utförlig rapport i nästa vecka om eventuella misslyckanden.
först ska min så kallade sambo komma tillbaks hem, vilket han gör imorgon eftermiddag. det är dags nu. jag börjar nämligen bli lite orolig för mig själv och min växande apati. helt plötsligt störtbölar jag inte varenda kväll för att han är borta, utan funderar snarare på om det verkligen är värt det. är det värt att vara ledsen och trött och sliten fem dagar i veckan för att man måste sakna, för dom där få dagarna man får tillsammans? det tär på en att inte må bra och känna sig halv. vad är alternativet, frågar min mamma när jag berättar. ja, alternativet är att lämna två och ett halvt år bakom sig och se framåt. det låter hemskt hemskt hemskt i mina öron och det är mycket känslor såväl som praktiska saker som hejdar. det blir otroligt otroligt jobbigt. ett tag. men man vänjer sig och går vidare. för tänk om det inte är vi två. tänk om vi inte ska gifta oss och skaffa tvillingar och flytta till florida. tänk om det förr eller senare tar slut och allt det jobbiga jag går igenom när han är borta fem dagar i veckan är förgäves. jag vet inte. hur vet man? det enda jag vet är att om det här gällde ett år eller två, så hade jag sett ett slut på allt det jobbiga. men han kommer inte att vara hemma mer i framtiden. det kommer att vara så här. vill jag ha det såhär? eller förtjänar jag bättre? egentligen finns det ingen bättre. han är den mest fantastiska, snällaste, bästa person jag nånsin mött. men när världens underbaraste inte finns där för en, är han verkligen världens underbaraste då? å gud, hjälp mig.
nu är matchen slut. jävla sverige. åk hem och skäms.
i övermorgon är det midsommarafton. det ser, för en gångs skull, ut att bli en riktig kanonmidsommar. fast det säger jag alltid innan. jag har aldrig haft en lyckad midsommar, inte sen jag var i tioårsåldern och satt på en filt med släkten och mormors krans i håret. de senaste åren har jag gjort följande, i kronologisk ordning:
2004: jag och min bästa vän gör kransar och åker på en fest där vi är högst oönskade, bjudna av kompisar vars flickvänner inte direkt uppskattade konkurrensen. orutinerat nog missar vi att beställa en taxi och får gå drygt en mil hem i ösregn i min nya fina mockakavaj.
2005: eftersom föräldrarna är på semester, anordnar vi midsommarfest hemma hos mig, som börjar med en riktigt trevlig middag men som slutar med objudna gäster och att jag måste låsa huset. spenderar midsommardagen med att plocka ölburkar och cigarettfimpar i hela trädgården, samt försöker förklara varför det är märken efter stilettklackar i hela ekparketten. ka-ching.
2006: med relativt nyinförskaffad pojkvän bestämmer vi oss för att slippa hans-kompisar-vs.-mina-problemet och istället åka på romantisk semester till mallorca. planet blir försenat, vi är framme sisådär elva på kvällen och spenderar midsommarnattens sista timmar med att lyssna på beatet från det enorma beachpartyt som pågår på stranden precis utanför vårt hotell. romantiskt.
2007: med föregående års misslyckandestatistik i bakhuvudet, lånar jag och sambo mamma & pappas hus, gör jordgubbstårta och super oss fulla på det hägrande barskåpet. somnar vid tiotiden, i och för sig intill den jag älskar, men full som en kastrull.
vad som händer i år får vi se. eftersom midsommar verkar vara lite av fredagen den 13:e för just mig, så ska jag ta det förbannat lugnt. det blir sill och krans och dans på dagen, grill och kubb och vin på kvällen med våra bästa vänner i skärgården. det borde ju inte gå fel, eller? lovar utförlig rapport i nästa vecka om eventuella misslyckanden.
först ska min så kallade sambo komma tillbaks hem, vilket han gör imorgon eftermiddag. det är dags nu. jag börjar nämligen bli lite orolig för mig själv och min växande apati. helt plötsligt störtbölar jag inte varenda kväll för att han är borta, utan funderar snarare på om det verkligen är värt det. är det värt att vara ledsen och trött och sliten fem dagar i veckan för att man måste sakna, för dom där få dagarna man får tillsammans? det tär på en att inte må bra och känna sig halv. vad är alternativet, frågar min mamma när jag berättar. ja, alternativet är att lämna två och ett halvt år bakom sig och se framåt. det låter hemskt hemskt hemskt i mina öron och det är mycket känslor såväl som praktiska saker som hejdar. det blir otroligt otroligt jobbigt. ett tag. men man vänjer sig och går vidare. för tänk om det inte är vi två. tänk om vi inte ska gifta oss och skaffa tvillingar och flytta till florida. tänk om det förr eller senare tar slut och allt det jobbiga jag går igenom när han är borta fem dagar i veckan är förgäves. jag vet inte. hur vet man? det enda jag vet är att om det här gällde ett år eller två, så hade jag sett ett slut på allt det jobbiga. men han kommer inte att vara hemma mer i framtiden. det kommer att vara så här. vill jag ha det såhär? eller förtjänar jag bättre? egentligen finns det ingen bättre. han är den mest fantastiska, snällaste, bästa person jag nånsin mött. men när världens underbaraste inte finns där för en, är han verkligen världens underbaraste då? å gud, hjälp mig.
nu är matchen slut. jävla sverige. åk hem och skäms.
ribéry, zlatan och naní
jag älskar EM. alltså, till och med innan sverige tokjävlavann mot grekland älskade jag EM. jag har alltid älskat EM och och jag ska berätta varför det är så fantastiskt.
1. i flera veckor slipper vi äntligen hemma och alla andra jävla skitprogram. man kan se två matcher om dagen, det är fotbollssnack i princip hela dagen, vi får se flashbacks från alla mästerskap sedan åttiotalet och zlatan underbart politiskt okorrekt på presskonferens. fantastiskt.
2. mästerskap i fotboll är en anledning att dricka alkohol mitt i veckan, ute i naturen eller framför tv:n med alla kompisar i sverigetröjor eller bara för sig själv med ett rör pringles bredvid. det är okej att både grunda tidig eftermiddag och supa ner sig till en slutspelsmatch, det är okej att ta en bira eller ett glas vitt eller en random screwdriver till sveriges matcher oavsett om man ska upp och jobba klockan sex dagen efter eller klockan bara är tre på eftermiddagen. man är ingen smygalkis, man är bara svensk.
3. EM är till och med bättre än VM. varför? jo. två saker. ett. europeiska länder har en chans. ja ja, jag vet att italien vann förra gången, men egentligen har inte nåt annat lag än brasilien och möjligtvis argentina (kanske inte på senare år, men ja) chans att vinna. för europa har inga ronaldinhosar. en och annan ribery, zlatan och naní, men inga trollkarlar. två. alla kan vara med. folk från alla deltagande länder kan vara med och se live och på plats, utan att behöva åka jorden runt. som idag, när tusentusentusen svenskar sjunger dugamladufria. det händer fan inte i sydkorea. och så kan man se matcherna på inte helt okristliga tider på dygnet.
4. jag är en renodlad fotbollsnörd. jag skäms inte för det. jag har inte bara en matchtröja. årets såklart. nä, jag har ett sånt dära EM-stickersalbum också, som jag tänker fylla. ni vet, ett sånt där ni säkert hade när ni var tio-tolv år, med bilder på alla spelare som man samlade. det hade i alla fall jag. och jag har det nu också. minns ni lyckan när man fick ett paket av pappa när han hade varit och handlat? nu kan man köpa hur många som helst, själv. skitbilligt. så kanske man kan få ronaldo den här gången. en annan ronaldo, men ändå. however, jag älskar fotboll. jag älskar det hett och hårt. tänk per morberg.
EM är bra fantastiskt. och nu när sverige verkar ha hittat formen kan det bara bli roligare. in med sebastian larsson, fredrik stoor och johan elmander. så fan kör vi.
puss godnatt jag älskar dig vi ses snart jag lovar sov gott jag älskar dig igen
jag bara saknar dig. jag saknar dig så det känns i hela kroppen. hur kan saknad kännas fysiskt? det låter så himla konstigt, men ändå är det bara så. att det knyter sig i magen och suger i bröstet när jag tänker på att jag för exakt ett dygn sedan låg i din famn. pratade om hur jobbigt det skulle kännas exakt nu, tjugofyra timmar senare. med dig en massa mil bort och bara mig själv under ditt tjocka duntäcke som jag egentligen tycker är för varmt. men det luktar dig, och det är det bästa jag kan få för tillfället, så jag skulle inte byta bort det mot något i hela världen, utom möjligtvis dig i egen hög person. det känns så fel, alltihop. jag känner massor med folk som inte är hälften så kära i varandra och uppfyllda av den andras magi så som du och jag är, men som ändå får träffas varenda dag. dom får borsta tänderna ihop, somna tätt intill och slippa puss godnatt jag älskar dig vi ses snart jag lovar sov gott jag älskar dig igen via telefon. dom får känna sig stressade på väg hem från jobbet, får känna att det enda dom vill är att komma hem till den andra så fort som det bara går, begrava ansiktet i famnen på den viktigaste i deras liv, krypa ihop och bli liten och älska. men dom uppskattar det inte som vi. när jag vet att du är hemma känns kvarten på tunnelbanan som flera timmar. de trehundra meterna från stationen som flera mil. de fyra trapporna som eiffeltornet. det känns som jag aldrig ska få upp nyckelknippan ur väskan så jag ringer på, på min egen dörr, med mitt eget namn på. mitt namn bredvid ditt. och du öppnar. och jag begraver ansiktet sådär mot din hals och andas in och känner hur du luktar du. jag kramar så hårt jag bara kan. för mitt liv. för du är mitt liv. och när du är hemma vill jag bara vara med dig, så nära som möjligt. och när du är borta, då ligger jag här alldeles tom och försöker få ner vad jag känner i meningslösa blogginlägg. och lyckas aldrig. det går inte att beskriva. och ändå, vilken lycka. att vi hittade varandra. det som alltid kommer vara du och jag. essensen.
förnuft vs. känsla
jag är riktigt, riktigt stolt över mig själv. jag nailade tentan idag, trots att ineffektivt plugg i en och en halv dag (!) och trots att jag jobbat hela helgen, en klart annorlunda uppladdning... men jag är så jäkla duktig! och så har jag upptäckt att man inte ska plugga för mycket. låter bra, huh? det handlar om att hitta en bra känsla. låter riktigt jävla pretto, men det funkar och det är inte alls pretto. istället för att plugga sådär tråkigt stenhårt, umgås man med människor som gör en glad och inspirerar en. så när jag egentligen skulle råplugga modeller igår kväll, låg jag och diskuterade livet med min älskade sambo. lite kramar och pussar som gjorde under med självförtroendet. jag fick höra hur smart, snygg och fantastisk jag var och att en tenta inte spelar någon roll in the big picture (fanns det inte en elton john-platta typ tidigt nittiotal som hette så? hm.). och det är ju faktiskt sant. så inspirerad och full av kärlek och sommarglädje gick jag och skrev den där tentan. som fan! och det gick otroligt mycket bättre än jag förtjänade, kanske.
i alla fall, one down, one to go. nästa tenta på torsdag och nu är jag faktiskt rätt laddad. eftersom jag vet hur jag ska göra den här gången, inte plugga för mycket utan gå på känsla, så känns det betydligt lättare. nu ska jag läsa skönlitteratur och inspireras av chic-lit. det känns jättebra. trots att andra halvan av dubbelsängen är tom och att puss godnatt jag älskar dig blev på telefon. det är förresten en bra grej, det här med att sängen är tom ibland. jag kan ligga på vilket håll jag vill!
i alla fall, one down, one to go. nästa tenta på torsdag och nu är jag faktiskt rätt laddad. eftersom jag vet hur jag ska göra den här gången, inte plugga för mycket utan gå på känsla, så känns det betydligt lättare. nu ska jag läsa skönlitteratur och inspireras av chic-lit. det känns jättebra. trots att andra halvan av dubbelsängen är tom och att puss godnatt jag älskar dig blev på telefon. det är förresten en bra grej, det här med att sängen är tom ibland. jag kan ligga på vilket håll jag vill!
ja
jag tänker för mycket.
snurra mig runt runt
jag är:
odisciplinerad
omotiverad
oansvarig
valfritt bra ord med ett o framför
jag borde:
läsa böcker
läsa artiklar
räkna
sammanfatta
träna
jag:
äter chokladbollar
tittar på landskamp
saknar min sambo
har tentaångest light
gör vad som helst för att slippa öppna en bok
ja. och så är jag så jävla förbannad och irriterad. jag avskyr - AVSKYR - folk som utnyttjar sina kompisar. som bara tänker på sig själva och sin spegelbild. jag tänker inte dra i några av mina trådar, när du är elak och alldeles för bra på att skylla ifrån dig. och det värsta är att vi knappt ens är kompisar. jag tycker fan inte ens om dig. du är inte trevlig och jag borde inte bry mig om dig ett enda dugg. men jag har ett okontrollerat behov av att göra folk till lags. och jag hatar det. nästan lika mycket som att tentaplugga.
och så är jag ensam. aldrig så ensam som efter en fantastisk helg med honom. jag har legat på en filt i hans knä större delen av helgen, pratat om livet och saknad och glädje och bröllop och framtiden. vi älskar att prata om framtiden. framtiden som i semestern om nån månad, framtiden som i vår resa till hösten, framtiden som i leva lyckliga i alla våra dagar. vi pratar om vad vi vill ha, hur vi vill ha det, var vi vill ha det men inte när vi vill ha det. vi pratar om bröllopsklänningar och recessiva drag och trädgårdsland. om midsommarfirande och em i fotboll och kvällar på stranden. fy vad jag längtar. jag längtar tills jag slipper dela honom med hans jobb. jag tycker vi delar ganska orättvist som det är nu.
det kan verka som om han är allt jag bryr mig om. det är han inte. men han är mitt liv. jag älskar så mycket att jag vill att han ska vara med hela tiden. jag vill uppleva allt med honom. jag vill kunna berätta när jag tror att jag kommit på nån revolutionerande, filosofisk teori, som han kan skratta åt. skratta och lyfta upp mig och snurra mig runt runt. och se mig i ögonen och vidare rakt in i min själ. för det är han den enda som kan.
odisciplinerad
omotiverad
oansvarig
valfritt bra ord med ett o framför
jag borde:
läsa böcker
läsa artiklar
räkna
sammanfatta
träna
jag:
äter chokladbollar
tittar på landskamp
saknar min sambo
har tentaångest light
gör vad som helst för att slippa öppna en bok
ja. och så är jag så jävla förbannad och irriterad. jag avskyr - AVSKYR - folk som utnyttjar sina kompisar. som bara tänker på sig själva och sin spegelbild. jag tänker inte dra i några av mina trådar, när du är elak och alldeles för bra på att skylla ifrån dig. och det värsta är att vi knappt ens är kompisar. jag tycker fan inte ens om dig. du är inte trevlig och jag borde inte bry mig om dig ett enda dugg. men jag har ett okontrollerat behov av att göra folk till lags. och jag hatar det. nästan lika mycket som att tentaplugga.
och så är jag ensam. aldrig så ensam som efter en fantastisk helg med honom. jag har legat på en filt i hans knä större delen av helgen, pratat om livet och saknad och glädje och bröllop och framtiden. vi älskar att prata om framtiden. framtiden som i semestern om nån månad, framtiden som i vår resa till hösten, framtiden som i leva lyckliga i alla våra dagar. vi pratar om vad vi vill ha, hur vi vill ha det, var vi vill ha det men inte när vi vill ha det. vi pratar om bröllopsklänningar och recessiva drag och trädgårdsland. om midsommarfirande och em i fotboll och kvällar på stranden. fy vad jag längtar. jag längtar tills jag slipper dela honom med hans jobb. jag tycker vi delar ganska orättvist som det är nu.
det kan verka som om han är allt jag bryr mig om. det är han inte. men han är mitt liv. jag älskar så mycket att jag vill att han ska vara med hela tiden. jag vill uppleva allt med honom. jag vill kunna berätta när jag tror att jag kommit på nån revolutionerande, filosofisk teori, som han kan skratta åt. skratta och lyfta upp mig och snurra mig runt runt. och se mig i ögonen och vidare rakt in i min själ. för det är han den enda som kan.
back on the särbo track
den här gången känns det faktiskt mycket bättre. jag börjar tro på alla människor som inte bryr sig som säger att man vänjer sig. för det gör man faktiskt. man vänjer sig vid en timme skype på kvällen och puss godnatt jag älskar dig också. för jag vet ju att han kommer hem och gör min värld sådär löjligt rosa snart igen. fantastiskt.
helgen var också fantastisk. så jävla jävla grym. när jag kom hem från jobbet runt nio i fredags kväll stod världens godaste potatisgratäng och entrecôte på bordet, ljusen var tända och vinet uppkorkat. jag åt ungefär ett kilo mat, drack rödvin en masse och däckade utan att ens ha fått ligga. då är man trött, mina vänner. dock fick jag gå upp för att jobba på lördag morgon, men tillsammans med kul folk blir till och med en stressig helg på jobbet bra. lördag kväll var vi ute på något så vidrigt som en pardejt. inte ens en parmiddag, utan vi gick endast ut och drack öl med ett annat par utan ens en middag som anledning. riktigt vidrigt, om det inte vore så att de är våra bästa vänner på varsitt håll. jag kan få lite ångest just bara av att vara ute sådär. det hela blir liksom lite krystat, när alla fyra egentligen bara vill gå hem och ligga. även här på varsitt håll, måste jag poängtera. det är lite vidrigt faktiskt, hur bra vänner vi än är. jag erkänner.
och förresten, jag drack inte öl. det finns faktiskt en ganska kul historia runt det där med öldrickandet. under en period i mitt liv levde jag på annan ort, och inte vilken annan ort som helst, utan en annan ort där öl var ett ganska vedertaget fenomen. där och då lärde jag mig att tycka om det, och drack det varje dag i, låt säga, tre månader. varvat med sprit, i och för sig. det var en fantastisk period i mitt liv, det måste sägas, men det där öldrickandet fick såklart konsekvenser. jag såg ut som en boll. mina ansiktsdrag fanns inte och den där mysmagen ni fick höra om i cola light-inlägget, den var just inte så mysig längre. jag var tjock. det säger till och med mina bästa vänner, som borde fjäska betydligt mer än så och säga "nej men du, inte var det så farligt. lite rund om kinderna kanske, men inte tjock inte". nä. de gav mig hela sanningen och det är jag ganska glad för idag. idag dricker jag nämligen aldrig öl. aldrig. en klunk av sambons framför tipslördag, möjligtvis. men nu är jag otjock och fin igen, och dricker alltid bara vin. det får ju andra konsekvenser i och för sig, till exempel betydligt längre och intensivare baksmälla. och så blir jag fyllekåt utav bara fan. men inte tjock, inte.
åter till helgens bravader. även söndag morgon var jag tvungen att gå upp alldeles för tidigt för den alkoholhalt jag hade i blodet, och jobba. eftersom man inte får tugga tuggummi på mitt prettojobb, så fick min kära kollega lukta på mig sisådär var tionde minut och berätta om jag luktade vin. då fick jag ta en läkerol, för att inte skrämma bort kunderna. jag konsumerade två askar (de hade extrapris på pressbyrån) och läste efteråt bak på förpackningen följande: "överdriven konsumtion kan ha laxerande effekt". tackar. på kvällen satt jag uppkrupen i knät på den jag älskar och såg på sporten och andra meningslösa program. det var magiskt.
men nu är jag tillbaks, back on the särbo track, och borde börja plugga. sådär har jag tänkt i ett par tre veckor nu, men aldrig tagit tag i det. nu är det andra bullar. den här gången har jag tagit fram boken. den ligger bredvid mig här i dubbelsängen och ser tung ut. men jag tänker inte öppna den. men är det inte ett jäkligt stort steg framåt, att bara ha tagit med mig boken och kanske haft ambitionen att läsa den? det tycker jag. imorgon kanske jag kan läsa förordet också. godnatt.
helgen var också fantastisk. så jävla jävla grym. när jag kom hem från jobbet runt nio i fredags kväll stod världens godaste potatisgratäng och entrecôte på bordet, ljusen var tända och vinet uppkorkat. jag åt ungefär ett kilo mat, drack rödvin en masse och däckade utan att ens ha fått ligga. då är man trött, mina vänner. dock fick jag gå upp för att jobba på lördag morgon, men tillsammans med kul folk blir till och med en stressig helg på jobbet bra. lördag kväll var vi ute på något så vidrigt som en pardejt. inte ens en parmiddag, utan vi gick endast ut och drack öl med ett annat par utan ens en middag som anledning. riktigt vidrigt, om det inte vore så att de är våra bästa vänner på varsitt håll. jag kan få lite ångest just bara av att vara ute sådär. det hela blir liksom lite krystat, när alla fyra egentligen bara vill gå hem och ligga. även här på varsitt håll, måste jag poängtera. det är lite vidrigt faktiskt, hur bra vänner vi än är. jag erkänner.
och förresten, jag drack inte öl. det finns faktiskt en ganska kul historia runt det där med öldrickandet. under en period i mitt liv levde jag på annan ort, och inte vilken annan ort som helst, utan en annan ort där öl var ett ganska vedertaget fenomen. där och då lärde jag mig att tycka om det, och drack det varje dag i, låt säga, tre månader. varvat med sprit, i och för sig. det var en fantastisk period i mitt liv, det måste sägas, men det där öldrickandet fick såklart konsekvenser. jag såg ut som en boll. mina ansiktsdrag fanns inte och den där mysmagen ni fick höra om i cola light-inlägget, den var just inte så mysig längre. jag var tjock. det säger till och med mina bästa vänner, som borde fjäska betydligt mer än så och säga "nej men du, inte var det så farligt. lite rund om kinderna kanske, men inte tjock inte". nä. de gav mig hela sanningen och det är jag ganska glad för idag. idag dricker jag nämligen aldrig öl. aldrig. en klunk av sambons framför tipslördag, möjligtvis. men nu är jag otjock och fin igen, och dricker alltid bara vin. det får ju andra konsekvenser i och för sig, till exempel betydligt längre och intensivare baksmälla. och så blir jag fyllekåt utav bara fan. men inte tjock, inte.
åter till helgens bravader. även söndag morgon var jag tvungen att gå upp alldeles för tidigt för den alkoholhalt jag hade i blodet, och jobba. eftersom man inte får tugga tuggummi på mitt prettojobb, så fick min kära kollega lukta på mig sisådär var tionde minut och berätta om jag luktade vin. då fick jag ta en läkerol, för att inte skrämma bort kunderna. jag konsumerade två askar (de hade extrapris på pressbyrån) och läste efteråt bak på förpackningen följande: "överdriven konsumtion kan ha laxerande effekt". tackar. på kvällen satt jag uppkrupen i knät på den jag älskar och såg på sporten och andra meningslösa program. det var magiskt.
men nu är jag tillbaks, back on the särbo track, och borde börja plugga. sådär har jag tänkt i ett par tre veckor nu, men aldrig tagit tag i det. nu är det andra bullar. den här gången har jag tagit fram boken. den ligger bredvid mig här i dubbelsängen och ser tung ut. men jag tänker inte öppna den. men är det inte ett jäkligt stort steg framåt, att bara ha tagit med mig boken och kanske haft ambitionen att läsa den? det tycker jag. imorgon kanske jag kan läsa förordet också. godnatt.
egoism
nu har jag varit borta oförlåtligt länge. det är det jag verkligen hatar med bloggvärlden. en offentlig dagbok, som folk börjar tjura om man inte skriver tillräckligt ofta i. försvinner inte hela poängen med att ha en dagbok då? om man inte får skriva när man själv hinner, orkar och vill. det var då fan. men i alla fall. jag kom på att det var ett tag sen, och kom på att jag nog skulle ta och bestämma mig. antingen skiter jag i det här, raderar bloggen och alla inlägg så ingen tattare kommer och snor några av mina fantastiska formuleringar eller också så får den vara kvar. så kom jag på, att inga av mina formuleringar är speciellt fantastiska, så bloggen stannar ett tag till. även om ingen läser för att jag aldrig skriver. men jag har ju faktiskt skrivit en eller två saker här som jag själv tycker är ganska skojiga och som jag vill läsa ibland. jag skulle vilja säga att jag skiter i vilket och att jag bara skriver för min egen skull. men så är det ju inte, hur gärna jag än vill att det ska vara så. i alla fall, bottomline, jag fortsätter med det här lite till. tills nån skriver att jag är totalt värdelös. för det vågar ni ju inte, era jantefjantar.
den senaste tiden, den när jag har skitit i att skriva här, har mest varit ett svart hål. jag har varit ett jävla as. värre än vanligt. jag har krökat ner mig och supit bort min längtan. jag har varit skitfull. full av skit. jag har varit egoistisk och tjurig och världens sämsta sambo/vän/dotter/kollega. jag har mått kalasdåligt, helt enkelt. men nu, med hjälp av sambo/vänner/mammapappa/kollegor är jag ovanför ytan och på väg uppåt. jag fixar det här, all the way. det låter kanske lite kryptiskt. som att jag har suttit hemma och druckit starksprit och skurit mig i armarna. det borde jag kanske ha gjort, så att all ilska kommit ut nånstans. jag har bara varit som vanligt, men så helt plötsligt har jag droppat en onödig och kanonelak kommentar. så folk har blivit ledsna. så jag har blivit ännu ledsnare.
allt detta, för att jag känt mig så fantastiskt ensam. om man är van vid människor omkring sig tjugofyra timmar om dygnet, van vid fysisk kärlek eller i alla fall mysiga telefonsamtal och pirriga sms, så blir det jävligt tomt utan. när den jag älskar mer än livet befinner sig i en annan tidszon och det aldrig riktigt funkar. jag har byggt upp otrohetshistorier och mardrömsscenarion i mitt huvud, som jag tänkt på så mycket att de till slut blivit verkliga. för mig. jag har varit helt övertygad om att det vi byggt upp i nästan tre år ska rasa och jag står ensam kvar. och det värsta är, att det har känts som ett lockande alternativ i jämförelse.
om du bara visste. hur många nätter jag gråter mig till sömns. hur jag vill krypa ihop till en boll och vakna när du kommer hem. hur dåligt jag mår när du inte finns nära. hur jobbigt det är att aldrig få ha dig på riktigt. hur det känns att förlora dig till ett jobb. hur gärna jag vill försöka men inte orkar fortsätta hoppas. hur det känns när det långsamt tar slut.
men innerst inne vet jag. att det aldrig kommer ta slut, att du aldrig skulle välja jobbet före mig, om det verkligen gällde. egentligen är det bara så enkelt som att du tar en fantastisk chans, som aldrig kommer igen. det är nu du kan vara egoistisk, det är nu du kan våga. det är din tid, din chans, ditt liv. det är bara det att det känns så enormt jobbigt att inte vara en del av något som betyder så otroligt mycket för dig. att aldrig kunna förstå vad det är du satsar på. att inte för mitt liv fatta hur du kan välja något i hela världen framför oss. men det gör du inte. du bara tar din chans. du förtjänar den, men jag kommer fortfarande att somna med tårar i ögonen. det är och förblir ett helvete, men jag härdar ut, för på andra sidan kan mirakulösa saker hända. du och jag, tillsammans, mot framtiden. det kan ju faktiskt bara bli bra. jag älskar dig.
den senaste tiden, den när jag har skitit i att skriva här, har mest varit ett svart hål. jag har varit ett jävla as. värre än vanligt. jag har krökat ner mig och supit bort min längtan. jag har varit skitfull. full av skit. jag har varit egoistisk och tjurig och världens sämsta sambo/vän/dotter/kollega. jag har mått kalasdåligt, helt enkelt. men nu, med hjälp av sambo/vänner/mammapappa/kollegor är jag ovanför ytan och på väg uppåt. jag fixar det här, all the way. det låter kanske lite kryptiskt. som att jag har suttit hemma och druckit starksprit och skurit mig i armarna. det borde jag kanske ha gjort, så att all ilska kommit ut nånstans. jag har bara varit som vanligt, men så helt plötsligt har jag droppat en onödig och kanonelak kommentar. så folk har blivit ledsna. så jag har blivit ännu ledsnare.
allt detta, för att jag känt mig så fantastiskt ensam. om man är van vid människor omkring sig tjugofyra timmar om dygnet, van vid fysisk kärlek eller i alla fall mysiga telefonsamtal och pirriga sms, så blir det jävligt tomt utan. när den jag älskar mer än livet befinner sig i en annan tidszon och det aldrig riktigt funkar. jag har byggt upp otrohetshistorier och mardrömsscenarion i mitt huvud, som jag tänkt på så mycket att de till slut blivit verkliga. för mig. jag har varit helt övertygad om att det vi byggt upp i nästan tre år ska rasa och jag står ensam kvar. och det värsta är, att det har känts som ett lockande alternativ i jämförelse.
om du bara visste. hur många nätter jag gråter mig till sömns. hur jag vill krypa ihop till en boll och vakna när du kommer hem. hur dåligt jag mår när du inte finns nära. hur jobbigt det är att aldrig få ha dig på riktigt. hur det känns att förlora dig till ett jobb. hur gärna jag vill försöka men inte orkar fortsätta hoppas. hur det känns när det långsamt tar slut.
men innerst inne vet jag. att det aldrig kommer ta slut, att du aldrig skulle välja jobbet före mig, om det verkligen gällde. egentligen är det bara så enkelt som att du tar en fantastisk chans, som aldrig kommer igen. det är nu du kan vara egoistisk, det är nu du kan våga. det är din tid, din chans, ditt liv. det är bara det att det känns så enormt jobbigt att inte vara en del av något som betyder så otroligt mycket för dig. att aldrig kunna förstå vad det är du satsar på. att inte för mitt liv fatta hur du kan välja något i hela världen framför oss. men det gör du inte. du bara tar din chans. du förtjänar den, men jag kommer fortfarande att somna med tårar i ögonen. det är och förblir ett helvete, men jag härdar ut, för på andra sidan kan mirakulösa saker hända. du och jag, tillsammans, mot framtiden. det kan ju faktiskt bara bli bra. jag älskar dig.
perfekt
jag sitter och väntar på att han ska komma hem. jag hatar att jag gör det. jag har städat hela lägenheten och tvättat alla hans kalsonger och bytt sängkläder. och jag hatar att jag har gjort det. jag är världens mest perfekta flickvän. och jag hatar att jag är det. jag har för fan till och med duschat och rakat benen. bäst för honom att jag får ligga ikväll.
that's all for now. det är allt jag tänker.
lisa ekdahl-melankoli
nä. jag är inte bitter och inte ledsen. en smula melankolisk, kanske. lisa ekdahl-melankoli. vackra tårar, en slags acceptans. att saker är som de är. inte precis som de borde, men heller inte helt åt helvete. lite sorglighet.
Om jag snubblat efter vägen
Om jag skrubbat mina knän
Om jag varit alltför ivrig
Om jag varit för bekväm
Om det nån gång tagits från mig
Det jag vetat var min rätt
Om jag varit alltför hungrig
Om jag varit alltför mätt
Om jag slagits mot dom egna
Som om ej fienden var nog
Och om ögonen var kalla
Hos han som tyckte att han log
Och om famnen där jag vilat
Inte givit mig någon ro
Om jag ropat ut i mörkret
Gud vad vill du vi ska tro
Och om vägarna var långa
Och inte ledde någonstans
Om jag stirrat ner i marken
Och önskat att jag inte fanns
Om orätt satt på tronen
Om orätt satt på rättens plats
Om varje steg förde mig bakåt
Fast än jag sprang fast jag tog sats
Om jag slagits mot dom egna
Som om ej fienden var nog
Och om ögonen var kalla
Hos han som tyckte att han log
Och om famnen där jag vilat
Inte givit mig någon ro
Om jag ropat ut i mörkret
Gud vad vill du vi ska tro
Om jag snubblat efter vägen
Och fått munnen full av grus
Om jag kännt hur blodet runnit
Från min mun ner på min blus
Och om inga goda skördar
Nånsin fötts ur allt mitt slit
Kan jag ändå konstatera
Allt som skett har lett mig hit
Om jag snubblat efter vägen
Om jag skrubbat mina knän
Om jag varit alltför ivrig
Om jag varit för bekväm
Om det nån gång tagits från mig
Det jag vetat var min rätt
Om jag varit alltför hungrig
Om jag varit alltför mätt
Om jag slagits mot dom egna
Som om ej fienden var nog
Och om ögonen var kalla
Hos han som tyckte att han log
Och om famnen där jag vilat
Inte givit mig någon ro
Om jag ropat ut i mörkret
Gud vad vill du vi ska tro
Och om vägarna var långa
Och inte ledde någonstans
Om jag stirrat ner i marken
Och önskat att jag inte fanns
Om orätt satt på tronen
Om orätt satt på rättens plats
Om varje steg förde mig bakåt
Fast än jag sprang fast jag tog sats
Om jag slagits mot dom egna
Som om ej fienden var nog
Och om ögonen var kalla
Hos han som tyckte att han log
Och om famnen där jag vilat
Inte givit mig någon ro
Om jag ropat ut i mörkret
Gud vad vill du vi ska tro
Om jag snubblat efter vägen
Och fått munnen full av grus
Om jag kännt hur blodet runnit
Från min mun ner på min blus
Och om inga goda skördar
Nånsin fötts ur allt mitt slit
Kan jag ändå konstatera
Allt som skett har lett mig hit
at its very best
jobbiga, jobbiga dag. jag ligger fortfarande i sängen. min första lektion började åtta, men inte fan gick jag på den. min andra lektion började tio, men inte fan gick jag på den. min tredje lektion börjar ett, men inte fan kommer jag pallra mig till den. ibland kommer jag in i såna här stim. inte-gå-upp-på-morgonen-för-det-känns-meningslöst-stim. då är jag helt apatisk. jag vill egentligen inte göra något annat än att sova. vårtrötthet at its very best.
ikväll ska jag äta svennepizza och se desperate housewives med mig själv i soffan. i hans största mysigaste mjukiskläder. jag längtar redan. det är fan fint det. ända tills man håller på att spy av all ost och programmen är slut. då inträder bitterhetens timme. det är då jag tjurar som aldrig förr. då ska ni se att det kommer ett litet inlägg. antingen om hur ensam jag är eller hur äckligt mätt jag är. jag kan garantera att det kommer handla om hur synd det är om mig. promise.
han
ja ja, jag erkänner. jag är värdelös. men säg inte att jag inte förvarnade er. jag sa: "när jag är glad och lycklig, då lär du inte läsa det här. då har jag bättre saker för mig. förhoppningsvis. jag kommer aldrig skriva för din skull. jag kommer skriva när jag behöver det som mest.". så sa jag. exakt. det betyder att jag inte kommer skriva alltid, varje dag, tre gånger om dagen. det kommer inte att ge mig tusen besökare, men det är inte det som är meningen heller. allt jag skriver, skriver jag för min egen skull. tyvärr. take it or leave it. vill ni se sommarklänningar och hyllningar till regnet och inte tre fan i samma mening, så finns det hundra miljoner engla. men det här, det är min blogg, mitt liv, min tid. min bitterhet. face it.
i alla fall, helgen har varit speciell. helt fantastisk. jag har fått en kärleksinjektion som förklarar för mig varför jag står ut, varför det är värt att vara ensam fem dagar i veckan. han är one of a kind, han är helt jävla otrolig. han är inte världens allra snyggaste eller världens allra mest romantiska eller världens allra rikaste. men vi älskar varanda tills döden skiljer oss åt och det märks. efter snart tre år kan vi fortfarande ligga en hel natt och lyssna på winnerbäck och bara titta varandra i ögonen och veta exakt vad den andra tänker. vi kan slöa i varsin soffa i våra sunkigaste kläder (yes, jag får till och med ha dom där fula trosorna) och skratta åt meningslösa städprogram på tv och känna oss så oensamma som det bara går. vi kan laga tråk-köttfärssås och spaghetti, och det smakar ändå godast i världen, för vi är tillsammans.
jag tvivlar inte en sekund på att vi kommer vara tillsammans tills jag är hundra och han hundratre. vi kommer gifta oss och jag kommer vara snyggast i världen och absolut helt o-cola-light-tjock i min vita klänning. vi kommer få tvillingar och han kommer att vara pappaledig (det är vår deal. han försörjer mig under studenthelvetet och han får vara pappaledig. fair.) i vår villa och få mysmage och spela i ett division sju-lag. och så lever vi sådär lyckliga tills barnen flyttar ut och vi tar tidig pension och flyttar till florida, spelar golf och dricker gott vin.
så fantastisk är han. att jag, som innan jag träffade rätt, var räddast i världen för förhållanden (=fängelser), vill allt det där. det värsta jag kunde tänka mig var parmiddagar och förlovningar och tänk att bara få ligga med en enda för resten av mitt liv! nu är det det bästa som skulle kunna hända. tänk på det. förutsättningar ändras och kärlek förändrar allt.
(förlåt för sliskigt, rosendoftande äckelinlägg. jag mår bara så inihelvete bra.)
i alla fall, helgen har varit speciell. helt fantastisk. jag har fått en kärleksinjektion som förklarar för mig varför jag står ut, varför det är värt att vara ensam fem dagar i veckan. han är one of a kind, han är helt jävla otrolig. han är inte världens allra snyggaste eller världens allra mest romantiska eller världens allra rikaste. men vi älskar varanda tills döden skiljer oss åt och det märks. efter snart tre år kan vi fortfarande ligga en hel natt och lyssna på winnerbäck och bara titta varandra i ögonen och veta exakt vad den andra tänker. vi kan slöa i varsin soffa i våra sunkigaste kläder (yes, jag får till och med ha dom där fula trosorna) och skratta åt meningslösa städprogram på tv och känna oss så oensamma som det bara går. vi kan laga tråk-köttfärssås och spaghetti, och det smakar ändå godast i världen, för vi är tillsammans.
jag tvivlar inte en sekund på att vi kommer vara tillsammans tills jag är hundra och han hundratre. vi kommer gifta oss och jag kommer vara snyggast i världen och absolut helt o-cola-light-tjock i min vita klänning. vi kommer få tvillingar och han kommer att vara pappaledig (det är vår deal. han försörjer mig under studenthelvetet och han får vara pappaledig. fair.) i vår villa och få mysmage och spela i ett division sju-lag. och så lever vi sådär lyckliga tills barnen flyttar ut och vi tar tidig pension och flyttar till florida, spelar golf och dricker gott vin.
så fantastisk är han. att jag, som innan jag träffade rätt, var räddast i världen för förhållanden (=fängelser), vill allt det där. det värsta jag kunde tänka mig var parmiddagar och förlovningar och tänk att bara få ligga med en enda för resten av mitt liv! nu är det det bästa som skulle kunna hända. tänk på det. förutsättningar ändras och kärlek förändrar allt.
(förlåt för sliskigt, rosendoftande äckelinlägg. jag mår bara så inihelvete bra.)
